Huomenta taas keittiöstä.
Löysin tuon hauskan värisen kasvin kun hain Wilman juhliin kukkia.
Mehitähden hain pihalta. Rouheista ruukuista tykkään kovasti.
Tänään autoa huoltoon, ylioppilaskuvaus ja yhdistyksen kokous.
Ne kaikki muut asiat yritän myös lisätä muistilistalle.
Ja olla koko ajan ajattelematta, että enää puolitoista viikkoa ennenkuin saadaan Max kotiin.
Onhan tuo ennenkin ollut yli viikon poissa, mutta nyt merien takana…
Näyttää olevan taas niitä aikoja kun saa oikein reippaasti
treenata asennetta ja toistella huolettomuus mantroja.
Kuten, huolehtiminen on kuin kiikkutuolissa istuminen, olet kyllä liikkeessä muttei se vie mihinkään. Kai se noin meni. No, eteenpäin sano mummo lumessa. :)
Gomorron från köket.
En söt liten krukväxt den där ljusa, hittade den till Wilmas kalas.
Den andra växten hämtade jag från trädgården. Båda krukorna tycker jag mycket om.
Idag blir det bilservice, studentfotografering och styrelsemöte.
Allt annat som ska göras försöker jag skriva ner på minneslista.
Och samtidigt jobbar på med att inte hela tiden tänka på när vi får hem Max.
Alltså han har ju varit bort hemifrån förr, över en vecka och så.
Men nu är han ju så långt ifrån…
Det tycks vara igen såna tider att man får träna lite extra att inte oroa sig.
”Att oroa sig är som att sitta och gunga i gungstolan, man rör sig men går ändå ingenstans”, typ dessa aforismer försöker jag nu mata in.
Jamen, allt är ju ok just nu, så framåt bara! :)
