Aamulla ei tarvinnutkaan kevättakkia, vesilätäköt olivat jäässä ja taisi vähän luntakin sataa. Normaali kevät siis.
Normaalilta sen sijaan ei vielä tunnu esikoisen starttaaminen pihasta omalla autolla.
Tuntuu hyvältä, mutta ensimmäinen lähtö muutama viikko sitten ehkä kertoo kaiken tästä ajasta. Hymyillen katsoin kun perävalot vilahtivat, mutta kyyneleet yllättivät.
Yksi vaihe loppuu, toinen alkaa.
Elämän kevät. :)
Vårjackan fick vänta på varmare dagar på morgonen, vattenpölar var täckta av is, tror det snöade lite också. En vanlig vårdag.
Men det känns inte vanligt ännu heller att sonen startar egen bil och kör iväg.
Det känns bra. Första gången hans svängde ut från gårdsplanen, var jag så glad, men då kom tårarna. Det kanske berättar en hel del av den här tiden.
Förvirrade mamma och pappa försöker fatta läget. :)
