Onneksi lähdin ulos vielä illalla kameran ja koiran kanssa. Kevätvalo on nyt ihan jotenkin valtavaa kun maa on valkoinen.
Surkea olo kuumeen jäljiltä ja jälleen yhden jumpan jäädessä välistä unohtui, lintujen laulua kuunnellessa ja valon säteitä kuvatessa olo piristyi ihan mahdottomasti. Ihan pelkkää linnunlaulua ei tietenkään kuulunut, Tinkalla on varsin voimakas vartiointi ja paimentamisvaisto, toisin sanoen tämän tästä saa yrittää haukkumista vaientaa. Esimerkiksi autotallinkatolla vinkuva vanha tuuliviiri saa päivittäin kuulla kunniansa… Hohhoijaa.
Onneksi on niin paljon muuta ihmeteltävää ettei koko ajan ehdi vahtia.
Så glad att jag bestämde mig ut ännu igårkväll med kameran och hunden. Det var så ljuvligt ljust och fåglarna sjöng.
Man glömde bort att vara deppad efter febern och att åter en gång hade missat en cirkelträning.
Ljuset är så mäktigt nu när marken är vit.
Tyvärr är det inte bara fågelsång man hör vid oss, Tinka har en äkta vallhund, vaktar och vallar allt vad hon orkar. Men tack o lov när marken smälter har man dagligen nya saker att upptäcka. Visserligen ska man visa vindflöjeln vem är det som bestämmer här på gården dagligen…
Tapper liten valp. Skönt att ta emot våren med henne.
