Kasvihuoneesta terveisiä.
Pieniä tomaatteja tulossa, maistettu on jo, pehmeän makuisia.
Kurkkuja tuli yksi, keltainen?
Mistä puutarhurille vinkiksi ensi satokautta varten, laita nimet muistiin mitä ostat.
Salaattia on syöty melkein koko kesä, tilli ei onnistu (pitkää onnetonta vartta vain kasvattaa), ja pieniä paprikoita vielä tulossa.
Hirveän kiva sieltä on syömistä hakea!
Hälsningar från växthuset.
Små tomater coming up, smaka har vi gjort, söta och goda är dom.
En gurka (gul?) kom. Trädgårdsmästaren får bara nästa år skriva upp vad man köper för plantor, gurkan var ganska så -speciell.
Sallad har vi ätit hela sommaren, dill lyckades inte alls och små paprikor är ännu på kommande. Jättetrevligt att hämta någonting att äta från egen växthus!
Uudet kengät mammalle, näillä tennareilla on tosi hyvä kävellä.
Toiset Vansit jo minulla. Nuorilta oppii kaikenlaista.
Hirveän kiva olla vastassa koulusta palaavia teinejä.
Juodaan kahvit yhdessä, vähän välipalaa ja paljon juttua koulusta.
Opettajista, kavereista, mopoilusta, opiskelusta.
Olen vähän opetellut tuota kuuntelemisen taitoa. Tulee todella nopeasti
teinimäiseen valitukseen (ruoka, vaatteet, opettajat…) vastattua niin kuin nyt äidit vastaa. Eli yrittää oikaista, neuvoa, olla -äiti.
Jos jaksaa joskus nielaista huulille kohonneen ”niin niin, mutta kun sun täytyy ajatella että…” ja vaan nyökätä että juu, on se haastavaa, tapahtuu jotain.
Saa jakaa toisen maailmaa.
Mutta kun juuri olivat niin pieniä, nytkö jo pitää välillä uskaltaa luottaa että oppi on mennyt perille? Että nytkö jo tajuavat hieman itse?
Saa silti vielä neuvoa, lastenpsykiatri Jari Sinkkosta lainatakseni turhan hurjiin pyyntöihin voi vastata: – Niin kauan kuin orbitofrontaalinen aivokuoresi on kesken, älä unta nää.
Nya skor för mig. Vans tycker jag om, jättebekvämt att använda.
Man lär sig från ungdomar.
Så glad att kunna vara hemma emellanåt när kommer från skolan.
Att koka kaffe, äta lite mellanmål tillsammans, diskutera om skolan, kompisar, mopedkörning. Jag har försökt lära mig att lyssna mera än förr.
Det kommer så naturligt och snabbt som tusan, mammareaktion, man ska ju berätta till ungarna, hur ska dom annars veta?
Men om man någongång orkar vara tyst när det känns så jobbigt med kläder, skolmat, lärarna, kompisar osv. händer det någonting.
Man får dela på ett annat sätt.
Klart det är jobbigt att vara ung, inte skulle man byta plats inte.
Det är bara att det kom så fort, just var dom så små. Ska man nu redan lita på att de börjar veta? Att de minns vad man har försökt lära dom?
Än få man hjälpa till, än är de inte vuxna.
Som barnpsykiater Jari Sinkkonen sade, hur man ska svara till alltför vilda förfrågningar: – Så läng din orbitofrontal hjärnbarken är omogen, ingen chans what so ever.