Ruohonleikkuri pörisee ja leikatun ruohon (mökillä) ja heinän
ihana tuoksu leijailee tänne ruudun ääreen.
Jälleen kerran kahdestaan päiväseltään mökille.
Nuorisolle ehdotus – lähdettekö mukaan? aiheuttaa lähinnä kulmakarvojen kohotuksia ja ääneen sanomatonta -onko pakko? kysymystä.
Näin se menee.
Silti välillä vaan huokaisee. Vaikkei kenenkään mukaan pakotettua
mökkiolemusta kaipakaan…
Elämä on.
Sitten kun on huokailtu tarpeeksi, keitetään kahvit, syödään omenamunkit, istutaan laiturilla, selaillaan netissä, taidetaan lämmittää sauna.
Kiitollisuus löytyy pienistä asioista. :)
Gräsklipparen surrar och en härligt doft av färsk gräs (vid villan)
når min näsa även hit till datorskärmen.
Vi är vid villan igen tumis med mannen på dagsbesök.
När man frågar av ungdomar om dom är intresserade att komma med,
lyfts ögonbrunen och de försöker att inte fråga – måste man?
Jamen man förstår ju.
Men ändå suckar man emellanåt.
Fast inte vill man ju ha med sig sura miner som väntar bara att slippa hem…
Livet alltså.
Men, sen när man har suckat färdigt så kokar man kaffe, äter en äppelmunk, sitter vid bryggan, badar bastu.
Hittar tacksamheten. Den finns i små saker. :)
