Gäddviken on saanut jääpeitteen.
Mies palasi työmatkalta kainalosauvojen ja mustelmien kanssa.
Suksia testatessa alamäkeen törmäsi ladulla toikkaroivaan kuntohiihtäjään, heitti voltin (kuulemma kaksi) ja päätyi ladun varteen monttuun.
Revenneet nivelsiteet kestää kun oli niin mahdottoman lähellä iso onnettumuus.
Eikä tässä kaikki.
Tulomatkalla auto hajosi keskelle kaistaa! Siis pysähtyi.
Kainalosauvojen kanssa oli könkättävä pimeään tien varteen odottamaan kyytiä ja hinausautoa kun auto oli niin vaarallisesti tiellä.
Kyllä on ihmettelemistä riittänyt.
Sitä miten hetkessä matkan suunta voi vaihtua.
Tiukka aikataulu tyhjenee hetkessä.
Nyt otetaan rauhallisesti.
Monesta asiasta kiitollisin mielin huokaillen.
Isen har lagt sig över Gäddviken.
Mannen kom hem igår med kryckor och blåmärk.
Skidtestandet tog en hastig slut när han krockade med en oaktsam skidåkare i en stor nedförsbacka.
Det blev en volt (eller två säger de) och han landade i en djup grop bredvid spåret.
Med fot i paket, svullen hand och blåmärk kan man leva med när en jättestor olycka
var så här nära.
Men.
Så tvärtstanna bilen på hemvägen mitt på vägen. Ja mitt i filen.
Med kryckorna och sjuk hand fick han ta sig ur bilen och vänta vid mörk vägkanten för bärjningsbilen och arbetskompisar att plocka upp han!!
Mållös.
Blir man efter såna händelser.
Igen ser vi att livet kan vända när som hellst.
Alldeles för tight tidtabell förvandlas till att ligga på sängen och vänta att bli bättre.
Nu tar vi lugnt.
Tacksam ändå.