Kylmä kevätviikko se vasta kevättä onkin. Aurinko on korkealla ja valoa riittää iltayhdeksään.
Päivällä lokit jo huutavat taivaalla niin korkealla ettei niitä kunnolla erota. Hiljaisessa illassa kuuluu mustarastaan kaunis laulu.
Kokkolan Vanhakaupunki on jo melkein lumesta vapaa.
Aurinko lämmittää kivijalkoja, vain hetki ja voikukat saavat kurkistaa esiin.
Piha on sekaisin ja kellarissa huutaa kuivaaja. Jalka ei ole vielä toipunut ennalleen jäällä kaatumisen jälkeen.
Mutta oikeastaan, nyt on kyllä kaikki ihan hyvin.
Kevät on jo istunut viereen hymyillen, toteaa vaan että kato nyt, eikö oo mahtavaa! Kesä on tulossa.
Är inte en iskall väder ändå någonting som hör våren till?
Solen är högt uppe redan, det är ljust till sena kvällen.
På dagen kan man höra fiskmåsar högt upp i himlen, på kvällen sjunger koltrast med ljuvlig röst från trädtopparna.
Neristan är nästan utan snö, solen värmer vägkanter, bara en liten stund o maskrosorna stiger upp.
Vår trädgård är i kaos, i källaren går torkapparat het, foten är inte ännu heller helt i skick efter att jag föll på isen.
Men ändå. Man känner sig lycklig. Det ordnar sig.
Våren hjälper till, som den skulle säga, ta det lugnt, ser du inte, sommaren är på väg!
