Liputuspäivä


Eilen meinasin jo volttia heittää, kun flunssa tuntui ikäänkuin -väistyneen.
Aamulla voltin heittoon ei niinkään enää ollut syytä.
Pakko oli perua jumppa (voi että se tympii..) kun nenä on turvoksissa ja jokatoisella askeleella saa niistää.
Tympii senkin takia kun nuha nyt ei ole taudista kauhein. Jaksaako aina valittaa.
Eli kun yrittää olla parempi ihminen niin tulee tuplaharmitus.
Tai, kannattako näin nuppi turvoksissa analysoida, edes naisen logiikalla.
Hengitetään syvään.
Siis olin tänään tuuraamassa iltapäiväkerhossa ja meillä oli niin kivaa!
Välienselvittelyä ja tavanomaista ei saa tehdä noin-ojennusta minimaalisesti.
Iloista keskustelua ihanien ihmisalkujen kanssa. Ja piirrettiin.
Nyt, lisää inkiväärijuomaa, hunajaa ja sipuleita, sipuleita!
Peskää käsiä ja syökää vitamiineja! :)

Man ska inte ropa hej, innan man är över bäcken, säger man.
Igår var det mycket nära till att jag ropade hej!
På morgonen, not so much.
Med täppt näsa och värkande huvud gick jag omkring och frågade vad? Vad är det här?
Man blir så besviken (ingen jumppa, suck) inte bara till själva flunssan, också på sig själv. För det finns liksom värre än att vara snuvig. Eller?
Ja nå det 
lönar sig inte att vara så analytiskt när
man har näsdukar i alla fickor och mynthon pastill i munnen stup i kvarten. Så.
Man tar en djup andetag.
För att, idag var jag i Öja eftis, och det gick så bra!
Minimalt med ”nej gör inte så” och ”ja men i eftis är vi alla kompisar med varandra” och många trevliga pratstunder med söta små människor.
O så ritade vi en hel del.
Nu, mera ingefäradryck, honung, lökar och mera lökar.
Tvätta nogat händerna hör ni och ät vitaminer!
:)