Wilma leirin jälkeisissä hivenen väsyneissä tunnelmissa.
Rippikoululainen jätettiin aamusella Soldatskärin leirikeskukseen.
Kesäleirin tunnelma siis. Siinä on jotain ihmeellistä.
Jotain josta ei oikein saa otetta. Haikeaa ja ihanaa.
Hiekkaisia jalkoja sali täynnä, iloisia ilmeitä, väsyneitä ilmeitä, hurjaa menoa, iloista naurua. Lipunnostot aamuauringossa, hiljaisia odottavia kasvoja.
Iltahartauksia, lokkien loputon huuto kivisillä rannoilla.
”Onneni on olla Herraa lähellä..”
Lämmin tunne sisällä, kupliva ilo, tuloa ja lähtöä. Turvallinen syli. Niin, ei siitä saa otetta.
Mutta riparilaisten into ja jännitys sai hymyilemään koko matkan autolle. Teki ihan pikkuisen vain mieli jäädä kärpäseksi kattoon. :)
Wilma återhämtar sig efter lägret, trött men lycklig.
Det är någonting alldeles speciellt med sommarlägrar.
Jag försökte få fast känslan, minnen i en dikt som jag gjorde till Sol-Britt.
Torsö lägerdagar. Sol, vind och regn, men mest sol.
Massor med barn. Glada barn, ivriga barn, ledsna barn,
högljudda barn men mest glada barn.
Massor med myggor, gott humör, trötthet, god mat, skratt,
tålamod, sandiga fötter.
Sång runt flagstången, knäppta händer, tysta stunder, solnedgånger vid steniga stränder.
Fiskmåsarnas skrik, vågornas sång, grönt, så grönt överallt.
Himmelska Faderns närvaro runt om en som en stor trygg famn.
Nu är dagen slut, den dag du gav till mig…
Stunder när man är lätt som fjärilen i själen, men kroppen är så trött.
Vad blir kvar?
Tacksamhet, glädje, lättnad.
Tack för alla somriga, glada stunder i Torsö tillsammans!
Ungefär så är det att vara på läger. :)
