Meidän ihana Saara!
Kameraa en saanut esille kuin kerran koko visiitin aikana! Koiran kanssa sählääminen vei energiaa. Tinka on päässyt vain harvoin mummulle, nähnyt tyttöjä vielä harvemmin ja sitten tuli vielä Papu samaan taloon. Koiratytöt eivät aivan päässeet samalle aaltopituudelle, mutta hyvin meni siltikin. Automatkat ovat kyllä jotain ihan hirveää.
Toivon sydämestäni että matkapahoinvointi joskus hellittää Tinkasta. Siihen asti toivon ettei yksin tarvitse tehdä yhtään näin pitkää matkaa.
Tänään on kuin kesä olisi tullut sanomaan hei hei lämpimällä halauksella.
Käsittämättömän ihana ilma, tuoksuva metsä ja pehmeä tuuli.
Tästä lähdetään taas uuteen viikkoon.
Vår söta Saara!
Kameran blev kvar i väskan nästan under hela besök, jag är lite förvånad hur mycket energi det tog att ha hunden med hos mommos.
Visserligen har Tinka varit där sällan, sett flickorna ännu färre gånger och sen kom ännu Papu hunden på köpet.
Hundarna kom inte riktigt överens, men klarade sig ändå rätt så bra.
Bilresan klarade vi nog inte så bra. Tinka är så åksjuk. Jag hoppas innerligt att hon växer nångång över det, till det händer önskar jag att inte behöva resa ensam med henne långa streckor.
Under bilresan tänkte jag att jahap nu när man skulle ha det maximum lätt utan barn har man en hund att stressa över…
Nåja, så är livet.
Idag har vi fått glädjas över finaste väder. Som sommaren skulle ha kommit och gett en varm kram, vi syns nästa år!
Nu går vi mot en ny vecka.
Ha det gott!
