Omenapuun ohi on aika vaikea mennä
tähtäilemättä kameralla. Sitten löytyi sieniä niin että sai
kokeilla makuuasennossa kuvaamista vaihteeksi.
Eilen tuli päiviteltyä tuota flunssan sairastamista.
Tahtoisin muistaa jokapäivä (ja kyllä se melkein aina onnistuu)
niitä jotka taistelevat aivan toisia taistoja sairauksien kanssa.
Jokainen päivä on lahja,
mutta jokainen päivä ei ole helppo löytää iloa.
Mutta toivon liekki näkyy paremmin kun
varjot ympärillä syvenee.
Tänä tiistai-iltana iloitsen siitä että Öjassa on ihania
daameja jotka lähettävät tsemppiviestejä ja jaksavat
odottaa että jumpanvetäjä tokenee.
Olette ihania! :)
Det är svårt att gå förbi en äppelträd utan
att fota. Men sen såg jag svampar och fick börja krypa.
Igår klagade jag om förkylningen.
Nu är det ju så att varje dag försöker jag (och lyckas nästan alltid)
minns dom som kämpar med sjukdomar som botas inte inom några veckor.
Var dag är ju en gåva, men vissa dagar får man kämpa massor
att hitta glädjen.
Hoppet är som en låga, desto mörkare det blir, desto bättre syns den.
Denna tisdagkväll är jag så glad att det finns
härliga damer i Öja som skickar glada krya på dig -meddelanden
till en krasslig jumppaledare.
Ni är så fina! :)
