Huolimatta hyvistä tunnelmista syysloman alkaessa ja auringon pilkistäessä jokaisen sadekuuron välissä, tuo tyhjällä uimarannalla käynti mieleen Katri Helenan klassikon. Aina. Kesä on niin hirveän kaukana. Oli ilmeisesti väärä tikki piipahtaa heti kärkeen haikeilemassa rannalla, mieleen meinaa pyrkiä kateuden karmeita tuntemuksia työkaverien istuessa lentokoneessa kohti kuumia hiekkoja ja aurinkoa joka paistaa hyvin hyvin korkealta. Huokaus.
Kokoan itseni kuten aikuisen ilmisen kuuluu tehdä ja nautin alkavasta perjantai-illasta, saunasta, siististä kodista ja elokuvaillasta herkkujen ja rakkaan perheen kanssa! :)
Att promenera vid den ödslig simstrand påminner mig om Katri Helenas melankolisk sång om hösten, alltid. Kunde vara en fel beslut att fota vid stranden strax till början på höstlovet. Solen har ju skinat mellan varje regnskur idag. Huset är städat, barnen friska, ingenting att klaga liksom. Men vid stranden hotade en moln av avundsjuka att komma över mig, detta för att arbetskompisarna sitter just nu i flygplan på väg mot de varma sandstränderna och solen som gassar så högt högt i himmel.
Men som en vuxer person ska, skall jag också komma över detta melankoli och njuta allt vad jag kan, när det är freeedags mys med bastubadandet, film och gott att äta! :)