Kesä on täällä. Kaikella tavalla. Helle jatkuu hämmästelyistä piittaamatta.
Tätä ei tahtoisi uskoa todeksi mutta ottaa avosylin vastaan.
Lämpöä ja aurinkoa, linnunlaulua imee itseensä kuin sieni.
Kesäiseen ilmiöön törmättiin myös molemmilla kaupunkireissulla.
Eli tietöihin. Asfalttikoneet paistavat uutta tietä ankaran savun keskellä ja odottamista piisaa molempiin suuntiin.
Ellei nyt olisi niin hirmuisen onnellinen kesäisistä keleistä, voisi kuumassa autossa istuskelu (neljään kertaan) jonkin verran alkaa harmittaa.
Mutta ei.
Huomenna haastattelua paikallislehteen ja iltapäiväkerholaisten kanssa puuhailua!
Ja sitten soikin jo suvivirsi.
Olen vähän itkeä tirautellut vähän niinkuin varmuuden vuoksi etukäteen.
Yleisillä paikoilla vollotusta pyrin välttämään. En tiedä onnistuuko se nyt.
Viimeinen suvivirsi Öjan koulussa. Snif.
Sommar är här på alla sätt o vis. Det har igen varit en jättevarm dag.
Man kan knappt tro att det här är sant. Men tar emot nog med vidöppna armar.
Man suger ju in värman och sommarkänslan som en torr svamp.
En mycket somrig fenomen kom emot på väg till stan.
Vägarbete. I en jättemoln av avgaser lagas det ny asfalt.
Det betyder nästan dubbelt längre resa till och från staden.
Om inte man skulle nu vara så otroligt
glad av allt sommar så kunde man bli aning stressad när man
sitter i heta bilen (fyra gånger idag) och väntar och väntar..
Men nej.
Imorgon blir det intervju av lokaltidningen och eftis eftermiddag!
Och sen, sen är det dags för att sjunga ”den blomstertid nu kommer” för allra sista gången vid Öja skola.
Jag har gråtit lite i förhand. Om det skulle liksom hjälpa till att slippa gråta offentligt.
Månne det hjälpa något.