Kevätaurinko on jotain erityistä meren jäällä.
Väsymys unohtuu kun kääntää nenän kohti aurinkoa ja kuuntelee vain suhinaa ja äänettömyyttä. Sen verran pakkasta että kengät eivät uppoa lumeen, jäällä ei ole vettä, mutta kelkan jälkiä on paljon.
Saksalainen vieraammekin on saanut kokea jäällä tepastelua useampaan otteeseen.
Nyt ajattelin vielä lähteä hiihtämään ladulle, huhujen mukaan latua löytyy vielä naapurikylästä ainakin.
Ja tällä reissulla löytyi pajunkissoja! :)
Det är någonting alldeles speciellt med vårsolen på isen.
Man glömmer tröttheten nästa på samma när man svänger näsan mot solen och lyssnar på vindens sus och inga ljud alls.
Det är ypperligt där, snön är så pass skarp på ytan att det går lätt att ta sig framåt.
Också vår tyska gäst har fått uppleva att gå på isen några gånger nu.
Nu tänker jag sikta mot skidspår, enligt vad jag hört finns det ännu spår åtminstone i grannbyn. :)