Tänä maanantai aamuna heräsin hymyillen.
Viikonloppuun mahtui taas monenlaista, sunnuntaille tuli kuvauskeikka
(samalla muutaman räpsyn ehdin ottaa Annikasta) ja illalla oli iltahartaus jonka lupasin pitää.
Ensimmäinen laatuaan kokonaan suomeksi Öjan kyläkirkossa, ainakin minun aikana täällä.
Ja meitä tuli sinne monta.
Lupasin sen pitää, aloin katumaan että lupasin pitää,
innostuin kun lupasin sen pitää ja tätä rallia riitti ovelle asti.
Silloin kun on kutsu, kaikki järjestyy.
Toivoin että saataisiin kaikki lähteä vähän kevyemmällä mielellä kotiin, jopa iloa sydämessä.
Tämä lahja saatiin! ”Kirkkokahveilla” iloinen puheensorina täytti kirkon, naurua ja kyyneltä silmäkulmassa.
Se oli siunattu ilta. Onneksi lupasin.
Vaknade till denna måndagsmorgon med leende på läpparna.
Helgen var rätt full av aktiviteter. På söndag fick jag en fotokeikka (hann även ta några bild av Annika)
och på kvällen hade jag lovat hålla en aftonandakt i Öja bykyrka, på finska.
Första under min tid enbart på finska.
Jag lovade hålla, jag ångrade att jag lovade, jag var rätt glad att lovade och på det sätte gick tankarna runt tills jag öppnade kyrkans dörr. När man är kallad att hålla något, ordnar sig allt till sist.
Det kom många, det blev så bra. Jag önskade att vi skulle få gå hem med lite glädje i själen, med lite lättare stegen.
Och den gåvan fick vi!
Sorlet av prat fyllde kyrkan på ”kyrkkaffe”, skratt och en några tår i ögonvrå.
Det var en välsignad kväll. Tacksam att jag lovade.
